Det är konstigt egentligen, så många gånger som jag har förbannat det här galna påhittet! Velat hoppa av och bara tyckt att det är jobbigt och tar en massa tid. Men så hände något, plötsligt var det kul att segla! Jag såg fram emot lektionerna med Tim och att äntligen få segla ”vår” båt. Visst, jag hade ett enormt bakslag när jag under vår första nattsegling blev sjösjuk innan vi ens hunnit ut till Revengen och bara ville dö, men när sjösjukan gick över var det glömt.
Det är en helt enkelt oförglömlig upplevelse som jag kommer leva länge på! Vi gjorde en enorm prestation och vi gjorde det på vårt eget sätt! Vi buggade oss igenom bleke (ja det har vi fått mycket skäll för, när det är bleke sitter man still i båten – nej inte vi inte!) och körde maccarenan i 6knop med spinnaker (inspelningen av det har visats 385 gånger!) Vi sjöng och hade roligt, och trots (eller kanske på grund av) allt detta fullföljde vi alla våra mål:
1) Komma i mål oskadda och sams
2) Hinna till regatta middagen (visst vi missade förrätten men ingen av oss ville ändå ha sill så vad gjorde det)
3) Vi kom inte sist!
1) Komma i mål oskadda och sams
2) Hinna till regatta middagen (visst vi missade förrätten men ingen av oss ville ändå ha sill så vad gjorde det)
3) Vi kom inte sist!
Stödet runt omkring oss har varit helt enastående! Vilket annat team hade 2 följebåtar från Alma och in i mål, välkomstkommitté med champagne på bryggan, blåa mattan utrullad vid entrén till hotellet, och applåder & jubel från hela personalstyrkan vid middagen?!? Känslan kommer finnas kvar länge.
Men nu är det som sagt över… Inga fler måndagar med Tim, inga fler sammankomster med Teamet, inga fler regattamiddags-övningar. Försöker komma på en ny utmaning, något annat att lägga min tid och energi på. Har inte klurat ut vad än, men en sak är säkert och det är att ingenting är omöjligt, jag kan klara av vad som helst! Ja menar: Hur svårt kan det va?!
Tack för mig och för den här tiden!
 |
| Ständigt bloggande! |
